Måste du leka med ditt barn?

”Dåligt samvete för att du inte leker med dina barn? What? Det är väl inte din uppgift att leka med barnen? Det gjorde mina föräldrar aldrig med mig eller mina syskon!”

Min yngre psykologkollega Emma ser på mig med frågande blick. Hon verkar vara en person med trygg anknytning, gott självförtroende och god självkänsla. Men helt utan minnen av att hennes föräldrar lekte med henne . Och helt utan lidande över det!

Det är några år sedan det här samtalet hände. Mina barn var små och jag lekte med dem ibland men hade konstant dåligt samvete över att jag inte lekte mer. Att jag inte tyckte det var så kul att leka, helt enkelt.

Men jag läste mycket för dem! Sjöng, gosade, tog dem med ut på utflykter i naturen och andra platser de gillade. Bakade med dem, pysslade ibland. Dansade.

Som psykolog och barnpsykoterapeut vet jag hur viktig leken är för barnets utveckling. Men - jag undrar hur jag, och många andra med mig, landar i antagandet om att vi föräldrar behöver leka med barnen? Helst ofta, engagerat, positivt. Annars? Kanske du, som många andra, oroar dig för att det t o m kan skada anknytningen om du inte leker på rätt sätt och tillräckligt ofta?

Men vet du. Lek är en medfödd förmåga som de allra flesta barn är fantastiskt bra på, helt utan föräldrars inverkan!

Sen finns det vuxna som genuint tycker om att leka på barnets sätt, medan andra inte alls gör det.

Men ditt barn behöver inte att du är en lekmamma för att utvecklas optimalt! Ditt barn behöver att du (för det mesta) är trygg, snäll och inte superstressad. Och om ditt barns önskan om att du ska leka blir ännu en stressfaktor runt er, både för att du genuint verkligen inte vill leka men också för att du odlar ditt dåliga samvete över att du är en dålig lekmamma, så blir det sämre för er relation (= mer stress).

Och det behöver ingen av er.

Det här kan du göra i stället för att leka:

1) Skapa trygghet kring basbehoven så ditt barn har energi att leka (betyder mer än du tror!)

2) Se till att ditt barn har möjligheter att leka, ex vara i naturen, ha skärmfri tid så lek kan hända. Ibland kan lek med andra barn vara mycket roligare än lek med dig och då kan ett uttryck för mammakärlek vara att bjuda in en lekkompis.

3) Sätt dig ner ibland och bara titta närvarande på när ditt barn leker (korta stunder då och då räcker långt!). DU behöver inte leka, bara vara nyfiket intresserad (egen skärm förstås borta ur zonen då).

4) Bjud in ditt barn att vara närvarande när du ”leker” – om det nu är snickrar, stickar, bakar, lagar mat, fixar med växter, spelar instrument, målar, pysslar med djur, fystränar/ yogar. ”Vill du vara med när jag …? Så här gör jag och då kan du göra så här!”

5)  Jobba aktivt med att se vad du faktiskt gör för ditt barn som är värdefullt och närande! Ta en incheck varje kväll – även om du inte lekt en enda minut en dag är jag helt säker på att du gjort så mycket som betyder så mycket för ditt barn. Se det, släpp ner axlarna och ta ett djupt andetag.

Och du: var den mamma DU är.
Det är den mamman ditt barn vill vara med.
Inte den du tror att du ska vara eller den du tror att andra är.