Är förlossningsrelaterad PTSD en jämställdhetsfråga?

Förlossningstrauma, PTSD och den hjälp som inte finns

Jag har tappat räkningen på hur många kvinnor som har sökt sig till mig på grund av ett djupt psykiskt lidande – där förlossningstraumat har varit den utlösande faktorn.

När de hittar till mig har de ofta mått dåligt länge, ibland flera år.

Över hundra, kanske flera hundra kvinnor har genomgått traumabehandling hos mig, individuellt eller i grupp. Och skillnaden i hur de mår efter behandlingen är så stor!

Det handlar inte bara om att PTSD:n de burit på länge försvinner. Ofta försvinner också depression, stark oro, sömnproblem och irritabilitet – som om skuggorna skingras när ljuset äntligen får komma in. Och med det kommer något ovärderligt: de börjar känna igen sig själva igen.

Många berättar om hur de blir tryggare, lugnare och mer närvarande i relationen till sina barn och sin partner när PTSD:n läker.

Det låter ju bra, eller hur?

Ja, såklart! Varje kvinna jag har fått guida ut ur PTSD-mörkret bär jag med mig som ett varmt minne.

Men – och här kommer det riktigt sorgliga – de har inte fått den här hjälpen förrän de hittat till mig som privatpraktiserande psykolog. Vilket innebär att många inte har möjlighet till hjälpen öht.

Inte sällan har de sökt hjälp innan de vänder sig till mig. Hos BVC, sin barnmorska, en vårdcentralsläkare eller psykiatrin. Ibland fått träffa en psykolog den vägen.

Och svaret?

💬 "Det låter som en förlossningsdepression, du får börja med SSRI."
💬 "Vi kan erbjuda några samtal KBT mot ångest."
💬 "Även om jag är psykolog är inte traumautbildad, och vi får dessutom inte ge traumabehandling här."

Det hjälper inte henne som lider av PTSD.

Vilket inte är någon nyhet. Vi vet att PTSD ökar risken för depression, ångeststörningar, utmattning, beroendeproblematik och ätstörningar. Vi vet att evidensbaserad traumabehandling fungerar mot PTSD.

Enligt en internationell studie om förlossningstrauma jag kom över utvecklar kvinnor oftare PTSD efter trauman än män.

 Ändå pratar vi inte om det i vården.

Vi vet också att många av de kvinnor som drabbats känner sig som dåliga mammor. De oroar sig för anknytningen till sitt barn, kämpar med känslor av otillräcklighet och skuldkänslor.

Många är också så traumatiserade att de inte vågar få fler barn – fast de egentligen vill. Och att vilja bli mamma igen men inte våga pga obehandlad PTSD är ingen liten sak.

Vad en kvinna som upplevt förlossningstrauma behöver för att läka är trygghet, stöd och sällskap. Men vad får hon istället? Ensamhet. Ensam med sin bebis i timmar varje dag, i vårt flockfrånvända samhälle. I ensamheten får de självanklagande tankarna fritt spelrum, och för en del börjar livslusten svikta. Det är som att ge näringslösning till PTSD’n.

Jag bär på så många av dessa kvinnors berättelser.

Och det som bränner starkast i mig är just ensamheten, utsattheten.

Att ni lämnas. Att ni inte får hjälp.

Ni, som bär och när våra allra minsta i det här samhälle och knappt får hjälp med det lämnas också utan hjälplen att släppa bära på tyngden av förlossningstraumat. Fast det går.

Så ja, det är en jämställdhetsfråga.

Men jag vill veta: hur ser det egentligen ut i Sverige?

✔ Hur många kvinnor upplever sin förlossning som traumatisk?
✔ Hur många utvecklar förlossningsrelaterad PTSD?
✔ Hur många avstår från fler barn på grund av obehandlad PTSD?
✔ Finns det en plan för hur de ska få rätt hjälp?

När jag föreläser för vård-hälsovårdpersonal kommer ofta frågan:

"Men om jag som BVC-sjuksköterska eller barnmorska ser det här, vart ska jag remittera?

Jag vet inte.

Jag känner inte till en enda region i Sverige som har en vårdplan för förlossningsrelaterad PTSD.

Blir väldigt glad om jag har fel, och isf låt mig veta!

Men vad jag vet, är att lidandet är långt större än vi tror.

Och jag vet också att rätt behandling fungerar.

Så tänker. Om t ex psykologerna kopplade till BVC och barnmorskemottagningar fick utbildning i EMDR? En metod som ger effektiv traumabearbetning – och som dessutom kan göras i grupp. Åh vad vi skulle vi kunna minska mycket onödigt lidande!

Då skulle en kvinna som haft en traumatisk förlossning slippa betala med sin psykiska hälsa i flera år framöver.

Hon skulle kunna gå vidare, låta traumasåret bli ett ärr och få tillbaka sin psykiska balans.

Och om hon vill – våga bli mamma igen.

Steget dit är inte stort.

Det som krävs är att vi erkänner att förlossningsrelaterad PTSD finns. Att vi lär oss att känna igen det. Att vi ger rätt behandling till den som behöver, asap.

Det önskar jag varje kvinna som kämpar med förlossningsrelaterad PTSD idag.

Och jag önskar att det händer nu.

Eva